Så är det dags för det stora valet i det stora landet på andra sidan. Det är med spänning världen håller andan när republikaner står mot demokrater. Jag vet inte vilken reell betydelse presidentvalet i USA har för oss i Sverige, men jag vet att republikaner alltid har skrämt mig i största allmänhet och att deras vicepresident kandidat Sarah Palin, i synnerhet gör mig livrädd. Hockeymorsan, som vet mycket om utrikespolitik för att hon kan se till Ryssland från sitt Alaska. Kvinnan som ger det utlrakrisnta rabiathögern ett ansikte med sitt uttalade abortmotstånd och sin kärlek för allt som har med vapen att göra.

Baraback Obama, däremot gör mig glad, vilken utsrålning, vilken karisma, och vilket hopp han ger uttryck för i de korta klipp man får se med honom.

Och det kanske är det som valet handlar om, hopp om en förändring ett hopp om att en annan bättre verklighet är möjlig.

Men det är väl också där nyhetsrapporteringen i svenska medier tar stopp. Det har inte sagts så mycket om vad de bägge kandidaterna Mc Cain eller Obama verkligen vill göra när någon av dem får världens mäktigaste jobb.

Om, vilket jag så innerlig hoppas, Obama blirt vald, så visar det att faktiskt allt är möjligt och att kriget i Irak kan få ett slut.