I Norrtälje tidning kan man idag läsa om den unge moderaten Mikael Eriksson , som nu lämnar kommunpolitiken för andra uppdrag i storstaden.
Han säger i artikeln att han är besviken på sina partikamrater i socialnämnden som inte " hållit efter ekonomin." Sedan har de försökt lägga skulden på andra, till exempel Kjell Jansson, för de problem de själva skapat. Och det har de försökt fast kommunledningen har ett ansvar att hålla koll på pengarna".
Detta uttalande från moderaten Mikael Eriksson får mig att inse att moderaterna inte alls bryr sig om samhällets mest utsatta. Nu är det i och för sig ingen nyhet, men " de nya moderaterna" gick ju faktiskt till val på att brya det stora utanförskapet.
Jag har nog aldrig hört någon av de moderata ledamöterna i Norrtälje kommunfullämktige någon gång tala om utanförskap.
Jag bifogar här en debattartikel jag hade publicerad i Norrtälje tidning för ganska länge sedan, men den är fortfarande helt aktuell.
Socialnämnden befaras gå med 20 miljoner underskott. Det beror helt enkelt på att socialnämnden tilldelats en för liten budget. Av tradition har man tidigare sagt om socialnämndens budget att det är omöjligt att helt förutse kostnaderna eftersom en så stor del av nämndens verksamhet är lagstyrd och ej går att direkt påverka. Därför har man sagt att överskridandet av lagd budget har varit godtagbart så länge det finns relevanta förklaringar. Nu har det moderate kommunalrådet Kjell Jansson mitt under verksamhetsår plötsligt ändrat detta synsätt. De nya direktiven lyder lagd budget ska hållas! Det har man gjort utan att lyssna på verksamheten och utgå från verklighetens behov. Man försöker istället få verkligheten att ändra sig efter budgetsiffrorna.
Norrtälje kommuns socialtjänst är granskad och genomlyst av oberoende konsulter. I konsultrapporten säger man att socialtjänsten i Norrtälje kommun präglas av en humanism utöver det vanliga. Dessutom säger man i rapporten att det finns en stor kostnadsmedvetenhet hos samtliga anställda på socialförvaltningen. Vid en jämförelse med övriga kommuner i Stockholms län som visar hur många kronor per invånare som går till socialtjänsten, är det 21 kommuner som har en dyrare socialtjänst än Norrtälje. Det är endast fyra kommuner i Stockholms län som betalar ut mindre pengar per invånare till socialtjänsten än Norrtälje. Dessa kommuner är Danderyd, Lidingö, Vallentuna och Vaxholm, kommuner som knappast går att jämföra med Norrtälje om man ser till socioekonomisk status, Norrtälje kommun uppvisar bland de högsta ohälsotalen i Stockholms län.
I den bästa av världar skulle inte socialtjänsten behövas. I den världen kan alla klara sin försörjning. Ingen missbrukar droger eller alkohol. Ingen kvinna blir slagen. Alla barn är önskade och älskade och har föräldrar som kan ta hand om dem på bästa sätt. Ingen behöver ekonomisk rådgivning när utgifterna överstiger inkomsterna. Alla kan få en bostad. Listan kan göras hur lång som helst. Men nu lever vi inte i den bästa av världar. Alltså behövs socialtjänsten och för att kunna bedriva en verksamhet som är bra behövs medel för detta.
Socialtjänsten styrs av SoL (socialtjänstlagen) där det i dess portalparagraf står bland annat att socialtjänsten ska främja människornas ekonomsiska och sociala trygghet, jämlikhet i levnadsvillkor och aktiva deltagande i samhällslivet. Det står också (i SoL 4 §) att socialnämnden ska ha uppsökande verksamhet och genom den upplysa om socialtjänsten och erbjuda grupper och enskilda sin hjälp. När det är lämpligt skall nämnden samverka med andra samhällsorgan och med organisationer och andra föreningar. Detta är helt i linje med hur man i Norrtäljes socialtjänst arbetar med förebyggande arbete, samverkan och tidiga insatser.
När nu alla kvalitetsmätningar och genomlysningar är gjorda visar de på samma sak. Det är en välskött förvaltning som är mycket kostnadseffektiv och håller hög kvalitet. Det finns inget utrymme att spara. Det finns inga skattkistor att ösa ur. Inte om man ska kunna bibehålla en socialtjänst av hög kvalitet som uppfyller lagen. De delar av socialtjänstens verksamheter som inte är myndighetsutövning, har alla uppkommit utifrån politiska beslut och en vilja att minska kostnaderna för socialtjänsten. Den inriktningen på samverkan med andra förvaltningar och aktörer, såsom polisen, skolan osv och tidiga insatser med förebyggande arbete är en del i att man har kunnat bibehålla en hög kvalitet trots en låg kostnad.
Vi socialdemokrater kan inte se annat än att den borgerliga majoriteten med Kjell Jansson i spetsen måste ge socialnämnden de pengar som fattas, så att Norrtälje kommun även i fortsättningen kan ha en socialtjänst som är värdig ett välfärdssamhälle.
Hanna Stymne Bratt (s) vice ordförande i socialnämnden
5 kommentarer:
Du är väl ändå inte förvånad över Mikaels kommentar? Att ta ansvar för vad de faktiskt ställt till med brukar inte känneteckna moderaterna i Norrtälje
Micke kan i varje fall inte ta ansvar och kan definivt inte tänka. Jag menar hallå? Han tycker vi ska privatisera östersjön och tror detta ska lösa problemet med att östersjön är utfiskad, pojken kan inte tänka
http://spunken.devote.se
ska bli roligt att lyssna till reinfeldts tal i framtiden. Vad behöver man för meriter för att få ett sånt jobb...
Så fick vi honom! Jag får honom dessutom i min nämnd! Hurra!
När en person kommer till socialtjänsten och självklart är i behov av hjälp, upplever den människan nästan genomgående att den utsätts för en onödig misstänksamhet.
Den sökande får svara på frågor som hon upplever som närgångna. Dessa frågor berör sådant som man i vanliga fall inte vill lämna ut till människor man inte känner. Kanske förstärks obehaget då de här frågorna framförs som ett krav på motprestation till den hjälp man söker. Den sökande är redan i ett kritiskt skede när hon ställs inför detta ifrågasättande.
Ett bemötande som blir mycket obehagligt när det handlar om behov av hjälp till det absolut nödvändigaste. När så inget lurendrejeri kan hittas får personen hjälp till existensminimum. Det är en summa som några tjänstemän på konsumentverket räknat ut och som sen går via finansutskottet vidare till ett betänkande. Därefter blir det till underlag för det beslut som stadsdelarna har att hålla sig till när de sen ska möta människor som upplever verkligheten på ett helt annat sätt. Inte sällan blir den sökande tvungen att komma fler gånger.
Då upprepas även förfarandet med ansökningsblanketten; där den sökande varje gång får fylla i de uppgifter han redan fyllt i om och om och i samma ordning varje gång.
Varför gör man så när alla uppgifter redan finns?
Det skulle kunna räcka med en enkel fråga och att man sen fick skriva under ett papper på att inget har förändrats sen föregående besök.
När hon väl får hjälp är det aldrig mer än det som ”socialtjänsten” är satta att försvara som det absolut nödvändigaste. Det är inte utifrån vad den sökande försöker förmedla som sina behov. Vid de fall som handläggaren ser det orimliga hänvisas till överordnade. Det finns en känsla av att inte bli respekterad, att inte bli sedd som något annat än en siffra i socialtjänstens bokföring. Besluten ligger så oerhört långt borta.
Det gör att den hopplöshet som bidragstagaren bar på innan hon tog till det sista halmstråt; att gå till socialbyrån, känns dubbelt så tung.
Det outtalade ultimatum som lyder: Följ våra regler eller var utan är inte värdigt en demokrati. Ser ni inte att utanförskapet förstärks?
Man kan ju fråga sig varför socialtjänsten har så svårt att respektera alla de signaler, som visar att situationen i sig själv; den att besöka ett socialkontor är så obehaglig. Det blir ofta till en börda som läggs ovanpå den redan tyngda och utsatta människan.
Vi lever ju i ett samhälle som så ofta vill framhålla betydelsen av att alla skall behandlas med respekt och utifrån att vi alla har lika värde. Det känns inte så i de här situationerna.
Som sökande snurrar det i huvudet och man ställer sig många frågor:
Är det meningen man ska tycka att det är så obehagligt att man inte vill komma tillbaka?
Är det för att handläggare har svårt att hantera en person som är i beroendeställning?
Har handläggarna sådan press på sig från sina chefer att de inte vågar känna efter?
Eller är det helt enkelt så att hela systemet med socialbidrag är ett av våra mest tydliga uttryck för den dubbelmoral som råder i vårt samhälle.
Den där vi talar oss varma för allas rätt till en grundläggande trygghet.
Om vikten av att värna om allas rätt till en skälig levnadsnivå. Varför är det så svårt att öppna upp för det här? När någon kommer med kritik tystas den inte sällan ner av beslutsfattare som av någon anledning tycks ha väldigt starka drivkrafter att behålla den ordning som råder. Det här är ett samhällsmönster som befäster omöjligheten för så många.
Hur ska människor få möjlighet att ta sig ur en tillvaro där vissa lever på ett absolut minimum. Det är upp till alla inblandade att fråga sig: På vilket sätt bidrar jag till upprätthållandet av denna ordning. Har jag något att vinna på det här?
Rolf Nilsson
Föreningen Stockholms hemlösa
Skicka en kommentar