Reidar Carlsson, politisk chefredaktör på Norrtälje tidning frågar sig idag i ledaren varför man ska rösta på miljöpartiet när det ändå är Mona Salhin och Socialdemokraterna som bestämmer. Hur var det nu - har inte Mona Sahlin utmålats av Reidar och andra borgerliga ledarskribenter som svag? Har man inte oroat sig från borgerligt håll hur det ska gå nu när Socialdemokrtarena går in i ett Rödgrönt samarbete. Damn if you do- damn if you don´t skulle jag vlija sammanfatta de boregeliga skribenternas åsikter om Mona Sahlin och det rödgröna regeringsaltvernativet.
Här kan man läsa om den rödgröna överrenskommelsen och vår rödgröna politik. MP är har stöd av över 10% av väljarkåren, att jämföra med C som balanserar runt 4% spärren. Man kan fråga sig istället varför ska man rösta på Centerpartiet när det ändå är Moderaterna som bestämmer.
tisdag 18 maj 2010
lördag 15 maj 2010
Barnen . det viktigaste vi har, men varför ser det då ut så här?
Två till fem procent av alla barn anses ha adhd och en procent autismliknande tillstånd, nästan tio procent av flickorna lider av depression och minst fem procent av pojkarna har allvarliga uppförandestörningar. Nästan hälften av alla flickor i årskurs nio uppger att de har huvudvärk, magont, känner sig nere eller har svårt att somna minst en gång i veckan. Siffrorna är något lägre hos pojkarna. Men: unga män med adhd och dyslexi är överrepresenterade i våra fängelser.
Trots att många ungdomar med ovannämnda problem kommit i kontakt med barn- och ungdomspsykiatrin har de alltför sällan fått adekvat behandling.
Så skriver Hugo Lagercrantz professor i barnmedicin och Salomon Schulman barnläkare och barnpsykiatriker på DN debbatt.
Det är hög tid att ge det framväxande släktet ett omhändertagande värt namnet. Man bör man uppmärksamma beteendestörningar redan hos spädbarn och intervenera. Mycket för tidigt födda barn, som växer upp i en skral social miljö, har en dålig prognos men kan hjälpas genom tidiga interventionsprogram. Apungar som inte har kroppskontakt med sina mödrar utvecklar alkoholistiskt beteende.
När väl kroppsliga orsaker till barnets svårigheter undanröjts bör beteende- och samtalsterapi sättas in i stället för att som nu – ofta illa underbyggt – modulera upp- och nedstämdhet med farliga farmaka. Det är dags att sluta marginalisera barn- och ungdomspsykiatrin.
För många barn handlar det om att överhuvudtaget få kontakt med barn och ungdomspsykiatrin. Det handlar om resurser och kunskap i skolan, förskolan, men också om föräldrautbildningar.Personalen i förskololan ser tydligt om det är något som skulle behöva utredas hos ett barn. Men de kan inte göra något utan att föräldrarna ger sin tillåtellse och aktivt söker hjälp hos en förskolepsykolog. Och till denna kan det vara lång kö. När sedan förskolpsykologen har gjort sin utredning är det inte säkert att den leder till någon åtgärd, om man har tur så blir det en extra resurs på några timmar. Om denna resurs har specialkompetens är det riktig tur, ofta brukar resursen bestå av att man omfördelar några timmar hos befintlig personal. Dvs sällan någon med speiclakompentens eller specialpedagogutbildning.
När sedan barnet kommer in i skolans värld kan skolsköterska eller lärare remittera till till barnspsykiatrin, och en utredning kan göras. Men sedan är det upp till rektor att avgöra om det ska sättas in en extra resurs till barnet. Även här består den extra resursen ofta av en elevassistent eller några timmars omfördelning av befintlig personal.
Eftersom det är rektor som har det ekonommiska ansvaret för enheten, skolan, och allt måste ske inom ram, dvs det finns ingen särskild pott penmgar till barnen med särskilda behov är det sällan som extra resurs sätts in, även fast det finns ett dokumenterat behov.
Barnläkare berättade på en konferens om barn och unga med särskilda behov att de får övermedicinera barn med ADHD och liknande för att barnen ska klara av att vistas i skolan.
Jag har haft åtskilliga samtal med förldrar som är förtvilvlade för att deras barn inte får någon hjälp.
Jag berättar om hur det ser ut i Norrtälje kommun. Skolinskpektionen skriver i en rapport från en av skolorna i Norrtälje av intervju med lärare framkommer att det finns elever som har behov av särskilda stödinsatser, men specialpedagog finns inte och de elever som inte når målen har extra stöd av sin vanliga klasslärare i vissa ämnen. Men det finns ingen uppföljning av huruvida de stödinstatser skolan har leder till förbättrade resultat.
Reslutaten hos våra skolbarn i Norrälje kommun ligger i botten av landets kommuner. När det gäller att läsa vidare på högre utbildning efter gymnasiet ligger Norrtälje kommun långt under genomsnittet i landet och i länet.
Att höja resultaten i skolan är viktigt. Än viktigare är att varje ensild elev, att varje enskilt barn blir bemött utifrån sina specialla förutsättningar och utifrån sina behov.
Att ett barn redan i förskolan lär sig att det är annorlunda, att man blir sedd som en problemmakare. Att man ser och märker hur vuxna suckar, och de de andra barnen drar sig undan. Att dag efter dag vara den som förstör samlingen, som orsakar en massa oreda utan att förstå varför det blir tokigt, eller kanske förstå det men inte kunna göra något åt det, måste vara förödande för självbilden.
Att bära med sig en sådan ryggsäck redan vid skolstarten är inget våra barn skulle behöva.
Jag fick frågan om vad jag anser vara viktigast i poltiken.
Svaret är att ge barn med särskilda behov rätt stöd och hjälp. När man nu vet att det finns metoder som fungerar, när man vet vad man kan göra, så är det inte annat än ett svek av samhället att inte göra det.
Jag får ont i magen när läkare säger att de övermedicinerar vissa barn för att de ska klara av att gå till skolan eftersom det där inte finns resurser att möta dessa barn.
Trots att många ungdomar med ovannämnda problem kommit i kontakt med barn- och ungdomspsykiatrin har de alltför sällan fått adekvat behandling.
Så skriver Hugo Lagercrantz professor i barnmedicin och Salomon Schulman barnläkare och barnpsykiatriker på DN debbatt.
Det är hög tid att ge det framväxande släktet ett omhändertagande värt namnet. Man bör man uppmärksamma beteendestörningar redan hos spädbarn och intervenera. Mycket för tidigt födda barn, som växer upp i en skral social miljö, har en dålig prognos men kan hjälpas genom tidiga interventionsprogram. Apungar som inte har kroppskontakt med sina mödrar utvecklar alkoholistiskt beteende.
När väl kroppsliga orsaker till barnets svårigheter undanröjts bör beteende- och samtalsterapi sättas in i stället för att som nu – ofta illa underbyggt – modulera upp- och nedstämdhet med farliga farmaka. Det är dags att sluta marginalisera barn- och ungdomspsykiatrin.
För många barn handlar det om att överhuvudtaget få kontakt med barn och ungdomspsykiatrin. Det handlar om resurser och kunskap i skolan, förskolan, men också om föräldrautbildningar.Personalen i förskololan ser tydligt om det är något som skulle behöva utredas hos ett barn. Men de kan inte göra något utan att föräldrarna ger sin tillåtellse och aktivt söker hjälp hos en förskolepsykolog. Och till denna kan det vara lång kö. När sedan förskolpsykologen har gjort sin utredning är det inte säkert att den leder till någon åtgärd, om man har tur så blir det en extra resurs på några timmar. Om denna resurs har specialkompetens är det riktig tur, ofta brukar resursen bestå av att man omfördelar några timmar hos befintlig personal. Dvs sällan någon med speiclakompentens eller specialpedagogutbildning.
När sedan barnet kommer in i skolans värld kan skolsköterska eller lärare remittera till till barnspsykiatrin, och en utredning kan göras. Men sedan är det upp till rektor att avgöra om det ska sättas in en extra resurs till barnet. Även här består den extra resursen ofta av en elevassistent eller några timmars omfördelning av befintlig personal.
Eftersom det är rektor som har det ekonommiska ansvaret för enheten, skolan, och allt måste ske inom ram, dvs det finns ingen särskild pott penmgar till barnen med särskilda behov är det sällan som extra resurs sätts in, även fast det finns ett dokumenterat behov.
Barnläkare berättade på en konferens om barn och unga med särskilda behov att de får övermedicinera barn med ADHD och liknande för att barnen ska klara av att vistas i skolan.
Jag har haft åtskilliga samtal med förldrar som är förtvilvlade för att deras barn inte får någon hjälp.
Jag berättar om hur det ser ut i Norrtälje kommun. Skolinskpektionen skriver i en rapport från en av skolorna i Norrtälje av intervju med lärare framkommer att det finns elever som har behov av särskilda stödinsatser, men specialpedagog finns inte och de elever som inte når målen har extra stöd av sin vanliga klasslärare i vissa ämnen. Men det finns ingen uppföljning av huruvida de stödinstatser skolan har leder till förbättrade resultat.
Reslutaten hos våra skolbarn i Norrälje kommun ligger i botten av landets kommuner. När det gäller att läsa vidare på högre utbildning efter gymnasiet ligger Norrtälje kommun långt under genomsnittet i landet och i länet.
Att höja resultaten i skolan är viktigt. Än viktigare är att varje ensild elev, att varje enskilt barn blir bemött utifrån sina specialla förutsättningar och utifrån sina behov.
Att ett barn redan i förskolan lär sig att det är annorlunda, att man blir sedd som en problemmakare. Att man ser och märker hur vuxna suckar, och de de andra barnen drar sig undan. Att dag efter dag vara den som förstör samlingen, som orsakar en massa oreda utan att förstå varför det blir tokigt, eller kanske förstå det men inte kunna göra något åt det, måste vara förödande för självbilden.
Att bära med sig en sådan ryggsäck redan vid skolstarten är inget våra barn skulle behöva.
Jag fick frågan om vad jag anser vara viktigast i poltiken.
Svaret är att ge barn med särskilda behov rätt stöd och hjälp. När man nu vet att det finns metoder som fungerar, när man vet vad man kan göra, så är det inte annat än ett svek av samhället att inte göra det.
Jag får ont i magen när läkare säger att de övermedicinerar vissa barn för att de ska klara av att gå till skolan eftersom det där inte finns resurser att möta dessa barn.
onsdag 12 maj 2010
En kvinnas kamp
Jag har en nära vän. Hon är inte frisk, men hon ser frisk ut. Hon är en av alla dessa kvinnor som lider av osynlig smärtjukdom. Sjukdomen gör att kroppen inte lyder, händerna svullnar, kroppen svullnar, höfterna låser sig. Hon berättar för mig att hon haft så ont att hon inte kunnat få på sig byxor, att höfterna låst sig så kraftigt att hon ramlat på golvet och svimmat av en stund.
Hon berättar att hon i två veckors tid inte kommit ut ur läghenheten där hon bor, för att den inte har någon hiss och det varit omöjligt att gå i trapporna.
Hon är utredd av sjukvården och har läkarutlåtande på att hon inte har någon arbetsförmåga alls. Därför skriver försäkringskassan att hon ska stå till arbetsmarknadens förfogande. Hon kommer med i den garanti som arbetsförmdelingen har och blir hänvisad en praktikplats- i en större möbelbutiskkedja, på deras lager.
Att arbeta på lager innebär tunga lyft och montering av möbler. Nu är min vän både stark och väldigt tekniskt lagd, så att montera möbler är inga som helt problem för henne, förutom den lilla detaljen att hon har värk, reumatisk värk och den förvärras när hon anstränger sig på det sätt som man gör när man lyfter tungt och monterar möbler.
Men hon går snällt till jobbet, fast händerna svullnar så att hon knappt kan använda dom, fast det gör så ont att hon funderar på att kasta sig ut genom fönstret bara för att få slut på smärtan.
När hon inte kan få på sig kläderna för att det gör så ont och kroppen inte lyder, då ringer hon sig sjuk.
Hon går till sin handläggare på socialkontoret, eftersom hennes sjukpenning blev indragen och hon är för sjuk för att få en anställning så stod hon helt utan inkomst, och måste då vända sig till socialtjänsten.
Handläggaren säger att hon måste vara på praktikplatsen för att kunna få socialbidrag. Hon går till arbetsförmedlningen som inte hittar någon praktikplats åt henne, annat än den hon har, eftersom hon är för sjuk.
Hon går till läkaren som halvtidssjukskriver henne, för att hon inte vågar skriva en heltidssjukrivning eftersom reglerna blivit betydligt hårdare.
Hennes tänder gör ont, ritkigt ont så hon går till tandläkaren, som vill ha betalt i förskott. Men hon har inte medel att betala så hon går till soc för att få hjälp, de vill att hon ska skriv en ansökan och avvakta, men tandläkaren säger att det är tortyr att låte henne vänta, så hon får den mest aktuta behandlingen.
Hon går till vårdcentralen som skickar henne till reumatologen som inte kan göra något som skickar henne till vårdcentralen som inte kan göra något för henne.
så där håller det på.
Hon är ensamstående med två barn.
Hon har inte bara en fruktansvärd sjukdom att brottas med utan måste dagligen möta myndigheter som motverkar varandra och framförallt motverkar henne.
Hon berättar att hon i två veckors tid inte kommit ut ur läghenheten där hon bor, för att den inte har någon hiss och det varit omöjligt att gå i trapporna.
Hon är utredd av sjukvården och har läkarutlåtande på att hon inte har någon arbetsförmåga alls. Därför skriver försäkringskassan att hon ska stå till arbetsmarknadens förfogande. Hon kommer med i den garanti som arbetsförmdelingen har och blir hänvisad en praktikplats- i en större möbelbutiskkedja, på deras lager.
Att arbeta på lager innebär tunga lyft och montering av möbler. Nu är min vän både stark och väldigt tekniskt lagd, så att montera möbler är inga som helt problem för henne, förutom den lilla detaljen att hon har värk, reumatisk värk och den förvärras när hon anstränger sig på det sätt som man gör när man lyfter tungt och monterar möbler.
Men hon går snällt till jobbet, fast händerna svullnar så att hon knappt kan använda dom, fast det gör så ont att hon funderar på att kasta sig ut genom fönstret bara för att få slut på smärtan.
När hon inte kan få på sig kläderna för att det gör så ont och kroppen inte lyder, då ringer hon sig sjuk.
Hon går till sin handläggare på socialkontoret, eftersom hennes sjukpenning blev indragen och hon är för sjuk för att få en anställning så stod hon helt utan inkomst, och måste då vända sig till socialtjänsten.
Handläggaren säger att hon måste vara på praktikplatsen för att kunna få socialbidrag. Hon går till arbetsförmedlningen som inte hittar någon praktikplats åt henne, annat än den hon har, eftersom hon är för sjuk.
Hon går till läkaren som halvtidssjukskriver henne, för att hon inte vågar skriva en heltidssjukrivning eftersom reglerna blivit betydligt hårdare.
Hennes tänder gör ont, ritkigt ont så hon går till tandläkaren, som vill ha betalt i förskott. Men hon har inte medel att betala så hon går till soc för att få hjälp, de vill att hon ska skriv en ansökan och avvakta, men tandläkaren säger att det är tortyr att låte henne vänta, så hon får den mest aktuta behandlingen.
Hon går till vårdcentralen som skickar henne till reumatologen som inte kan göra något som skickar henne till vårdcentralen som inte kan göra något för henne.
så där håller det på.
Hon är ensamstående med två barn.
Hon har inte bara en fruktansvärd sjukdom att brottas med utan måste dagligen möta myndigheter som motverkar varandra och framförallt motverkar henne.
måndag 3 maj 2010
Publicerat i dagens Norrtälje tidning
Den borgerliga majoriteten har röstat igenom införandet av vårdnadsbidrag i Norrtälje kommun. ”En valfrihetsreform”, kallar Åke Malmström (Kd) det för och Anne S Pihlgren (M) säger att hon är beredd att slåss för familjernas rätt att göra det här valet. Vilka familjer menar Malmström och Philgren?
Vi har ett annat och bättre förslag än vårdnadsbidrag, nämligen att även Norrtälje kommun ska kunna erbjuda barnomsorg på kvällar, nätter och helger.
Vi från Vänstern och Socialdemokraterna skulle hellre vilja prata om valmöjligheter. Vilka val har man praktisk möjlighet att göra?. Vårdnadsbidraget är för de allra flesta familjer i Norrtälje kommun en praktisk omöjlighet. Det är som Malmström skriver; att 3000 kronor är mer än 0 kronor, de som redan idag har ekonomiska förutsättningar att vara hemma för 0 kronor kommer nu att få ett extra bidrag från oss skattebetalare på 3000 kronor. Och de som redan nu har det förspänt med far och morföräldrar som kan hjälpa till med barnen får nu en ekonomisk bonus som de kan ”täcka kostnaderna för detta” med. De familjer där föräldrarna är tvungna att arbeta heltid för att få det att gå runt ekonomiskt, de familjer där någon av föräldrarna är sjukskriven, de familjer som kanske inte har varken släkt eller vänner som kan hjälpa till med barnen på nära håll får bara vara med och betala cirkusen. Och inte bara en gång genom bidraget utan ytterligare en gång genom uteblivna kvalitetshöjningar inom barnomsorgen.
Vi vill ge alla familjer större valmöjligheter genom att erbjuda en högkvalitativ, trygg barnomsorg som även finns tillgänglig på obekväm arbetstid. Många branscher går idag mot mer och mer öppet och det gör att den som vill jobba heltid är tvungen att arbeta även på obekväm arbetstid. Det gör att många tvingas gå ner i tid för att hinna hämta barnen i tid, speciellt i vår kommun där många pendlar. Tillåt i stället dessa människor att arbeta heltid och känna sig trygga med att deras barn kan få en god omsorg dygnet runt. Tillåt dessa människor att ta ekonomiskt ansvar för sin familj. Ge vuxna människor i Sverige rätt till heltidsanställning. Att ha sitt barn inom barnomsorgen på t ex natten, innebär inte att man aldrig träffar sitt barn. Jobbar man natt har man ofta flera lediga dagar i veckan istället. På så sätt vill vi bidra till att få fler människor i arbete istället för att låta dem gå på bidrag.
Utbyggd, förstärkt barnomsorg dygnet runt och förlängd individualiserad föräldraförsäkring är två möjlighetsreformer som vi från vänsterpartiet och socialdemokraterna är beredda att slåss för. Vi vill också höja underhållsstödet för att förbättra situationen för familjer med bara en vuxen. För barnens skull, och för familjernas. Vi ser möjligheterna.
Catarina Wahlgren (V)
Hanna Stymne Bratt ( S)
Vi har ett annat och bättre förslag än vårdnadsbidrag, nämligen att även Norrtälje kommun ska kunna erbjuda barnomsorg på kvällar, nätter och helger.
Vi från Vänstern och Socialdemokraterna skulle hellre vilja prata om valmöjligheter. Vilka val har man praktisk möjlighet att göra?. Vårdnadsbidraget är för de allra flesta familjer i Norrtälje kommun en praktisk omöjlighet. Det är som Malmström skriver; att 3000 kronor är mer än 0 kronor, de som redan idag har ekonomiska förutsättningar att vara hemma för 0 kronor kommer nu att få ett extra bidrag från oss skattebetalare på 3000 kronor. Och de som redan nu har det förspänt med far och morföräldrar som kan hjälpa till med barnen får nu en ekonomisk bonus som de kan ”täcka kostnaderna för detta” med. De familjer där föräldrarna är tvungna att arbeta heltid för att få det att gå runt ekonomiskt, de familjer där någon av föräldrarna är sjukskriven, de familjer som kanske inte har varken släkt eller vänner som kan hjälpa till med barnen på nära håll får bara vara med och betala cirkusen. Och inte bara en gång genom bidraget utan ytterligare en gång genom uteblivna kvalitetshöjningar inom barnomsorgen.
Vi vill ge alla familjer större valmöjligheter genom att erbjuda en högkvalitativ, trygg barnomsorg som även finns tillgänglig på obekväm arbetstid. Många branscher går idag mot mer och mer öppet och det gör att den som vill jobba heltid är tvungen att arbeta även på obekväm arbetstid. Det gör att många tvingas gå ner i tid för att hinna hämta barnen i tid, speciellt i vår kommun där många pendlar. Tillåt i stället dessa människor att arbeta heltid och känna sig trygga med att deras barn kan få en god omsorg dygnet runt. Tillåt dessa människor att ta ekonomiskt ansvar för sin familj. Ge vuxna människor i Sverige rätt till heltidsanställning. Att ha sitt barn inom barnomsorgen på t ex natten, innebär inte att man aldrig träffar sitt barn. Jobbar man natt har man ofta flera lediga dagar i veckan istället. På så sätt vill vi bidra till att få fler människor i arbete istället för att låta dem gå på bidrag.
Utbyggd, förstärkt barnomsorg dygnet runt och förlängd individualiserad föräldraförsäkring är två möjlighetsreformer som vi från vänsterpartiet och socialdemokraterna är beredda att slåss för. Vi vill också höja underhållsstödet för att förbättra situationen för familjer med bara en vuxen. För barnens skull, och för familjernas. Vi ser möjligheterna.
Catarina Wahlgren (V)
Hanna Stymne Bratt ( S)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)