Jag ser bilderna, rubrikerna om kriget i Gaza. Kan inte värja mig.
Vill värja mig. Det är inte mitt krig. Men å andra sidan som svensk i generationer är inget krig mitt krig, eller alla krig, det beror på hur man väljer att se det.
Men jag kan inte förstå, det är för svårt, det blir liksom för abstrakt som när det talas om allt för mycket pengar eller för stora avstånd.
Det är för långt från mig, från min verklighet.
Och vad kan ett litet pyre från svedala göra åt en världskonflikt?
Men vad jag kan förstå är sorgen när allt rycks i från en.
När det ofattbara sker, ett barn som dör.
Barn ska inte bli dödade av bomber.
Barn ska inte kasta sten på soldater.
Barn ska leka och vara glada.
Barn ska lägga sig på golvet i kassakön på Konsum och skrika att de vill ha godis till sina trötta föräldrar.
Barn ska gå på dagis och gå i skolan.
Barn ska inte behöva uppleva krig.
I tidningen läser jag att 87 barn dött i Gaza.

Jag kan inte förstå krig.
Jag värjer mig.
Jag är extra snäll mot mina barn.
Jag kan inte förstå hur en konflikt bara kan pågå och världen ser på.

Vad kan vi göra för att stoppa detta vansinne?
Vad ska vi säga till våra barnbarn när de frågar hur vi kunde låta detta hända gång på gång?
Ska vi svara, det var inte vårat krig.
Vad kunde vi göra?
Vad kan vi göra?
Vad gör vi?