Det är märkligt, så märkligt att statsvetarna kliar sig i huvudet att ju sämre det går för Sverige, desto mer ökar förtroendet för regeringen.
Ju fler arbetslösa, desto högre popularitetssiffror får Borg/ Reinfelldt.
Men för de andra i den sk alliansen går det inte så bra, både Centern och KD skulle hamna utanför riksdagen om det hade varit val i dag.

Moderaterna har skickliga strateger, de har under en längre tid målat upp bilden av krisen som en kommande naturkatastrof. Med uttalanden som "skitår", för att förbereda oss. När sedan KI visar att vår BNP minskar drastiskt, när arbetslösheten spås omfatta 500 000 människor 2010, så har vi blivit varnade. Naturkatastrofen kommer och vi gör bäst i att söka skydd, att rå om oss själva så gott vi kan, för ingen kan hjälpa oss.

Nu är inte en finanskris en naturkatastrof, nu kan man genom politiska beslut göra skillnad. Man kan satsa på utbildning, på att människor får ha sina arbeten kvar, eller kunna omskola sig så att de står rustade när bättre tider kommer.

För de gamla som behöver vård blir inte friskare för att kommunens skatteintäkter minskar. Barnen på förskolan behöver inte färre vuxna omkring sig för att finanskrisen är här. Våra skolbarn lär sig inte bättre och snabbare för att kommunerna måste dra in på lärare.
För de allra mest utsatta, de som blir av med det tillfälliga jobbet,
som inte längre får sin sjukkassa,
de som kämpar med sina inre demoner,
med missbruk eller andra saker som förhindrar att vardagen flyter på finns inga andra alternativ än att gå till soc.

I Norrtäljes socialtjänst har man aldrig tidigare sett en sådan snabb ökning av nyansökningar för ekonomsikt bistånd.
Den ökning man haft årets tre första månader skulle motsvara två nya tjänster.
Inom socialförvaltningens samtliga verksamhetsområden är ärendebelastningen mycket, mycket hög, redan under årets två första månader visar man ett underskott i budget på 5 mkr.
Men den borgerliga majoriteten i kommunstyrelsen ger socialnämnden i uppdrag att komma med en budget i balans.
Det säger sig självt att det inte går.

När räkningarna omöjligt går att betala, när bankkontot är tomt, när man inte längre är behövd på jobbet
när den sjukpenning man fått, efter ett antal läkarkontroller och arbetsprövningar inte längre betalas ut, när man inte längre får bo kvar i sin bostad är det inte konstigt att man mår dåligt.
Det ser de som arbetar med människorna, det ser handläggarna på socialkontoret.
Det ser pedagogerna på förskolan och i skolan, det ser skolsköterskorna.
Det ser personalen på sjukhuset och inom psykiatrin.

Men frågan är om regeringen ser det, om den moderatledda majoriteten i kommunen ser det.
Eller om man ser och vet men struntar i det.