En kvinnas kamp

Jag har en nära vän. Hon är inte frisk, men hon ser frisk ut. Hon är en av alla dessa kvinnor som lider av osynlig smärtjukdom. Sjukdomen gör att kroppen inte lyder, händerna svullnar, kroppen svullnar, höfterna låser sig. Hon berättar för mig att hon haft så ont att hon inte kunnat få på sig byxor, att höfterna låst sig så kraftigt att hon ramlat på golvet och svimmat av en stund.
Hon berättar att hon i två veckors tid inte kommit ut ur läghenheten där hon bor, för att den inte har någon hiss och det varit omöjligt att gå i trapporna.

Hon är utredd av sjukvården och har läkarutlåtande på att hon inte har någon arbetsförmåga alls. Därför skriver försäkringskassan att hon ska stå till arbetsmarknadens förfogande. Hon kommer med i den garanti som arbetsförmdelingen har och blir hänvisad en praktikplats- i en större möbelbutiskkedja, på deras lager.

Att arbeta på lager innebär tunga lyft och montering av möbler. Nu är min vän både stark och väldigt tekniskt lagd, så att montera möbler är inga som helt problem för henne, förutom den lilla detaljen att hon har värk, reumatisk värk och den förvärras när hon anstränger sig på det sätt som man gör när man lyfter tungt och monterar möbler.

Men hon går snällt till jobbet, fast händerna svullnar så att hon knappt kan använda dom, fast det gör så ont att hon funderar på att kasta sig ut genom fönstret bara för att få slut på smärtan.
När hon inte kan få på sig kläderna för att det gör så ont och kroppen inte lyder, då ringer hon sig sjuk.

Hon går till sin handläggare på socialkontoret, eftersom hennes sjukpenning blev indragen och hon är för sjuk för att få en anställning så stod hon helt utan inkomst, och måste då vända sig till socialtjänsten.

Handläggaren säger att hon måste vara på praktikplatsen för att kunna få socialbidrag. Hon går till arbetsförmedlningen som inte hittar någon praktikplats åt henne, annat än den hon har, eftersom hon är för sjuk.
Hon går till läkaren som halvtidssjukskriver henne, för att hon inte vågar skriva en heltidssjukrivning eftersom reglerna blivit betydligt hårdare.

Hennes tänder gör ont, ritkigt ont så hon går till tandläkaren, som vill ha betalt i förskott. Men hon har inte medel att betala så hon går till soc för att få hjälp, de vill att hon ska skriv en ansökan och avvakta, men tandläkaren säger att det är tortyr att låte henne vänta, så hon får den mest aktuta behandlingen.

Hon går till vårdcentralen som skickar henne till reumatologen som inte kan göra något som skickar henne till vårdcentralen som inte kan göra något för henne.
så där håller det på.

Hon är ensamstående med två barn.
Hon har inte bara en fruktansvärd sjukdom att brottas med utan måste dagligen möta myndigheter som motverkar varandra och framförallt motverkar henne.