Barnen . det viktigaste vi har, men varför ser det då ut så här?

Två till fem procent av alla barn anses ha adhd och en procent autismliknande tillstånd, nästan tio procent av flickorna lider av depression och minst fem procent av pojkarna har allvarliga uppförandestörningar. Nästan hälften av alla flickor i årskurs nio uppger att de har huvudvärk, magont, känner sig nere eller har svårt att somna minst en gång i veckan. Siffrorna är något lägre hos pojkarna. Men: unga män med adhd och dyslexi är överrepresenterade i våra fängelser.

Trots att många ungdomar med ovannämnda problem kommit i kontakt med barn- och ungdomspsykiatrin har de alltför sällan fått adekvat behandling.

Så skriver Hugo Lagercrantz professor i barnmedicin och Salomon Schulman barnläkare och barnpsykiatriker på DN debbatt.

Det är hög tid att ge det framväxande släktet ett omhändertagande värt namnet. Man bör man uppmärksamma beteendestörningar redan hos spädbarn och intervenera. Mycket för tidigt födda barn, som växer upp i en skral social miljö, har en dålig prognos men kan hjälpas genom tidiga interventionsprogram. Apungar som inte har kroppskontakt med sina mödrar utvecklar alkoholistiskt beteende.

När väl kroppsliga orsaker till barnets svårigheter undanröjts bör beteende- och samtalsterapi sättas in i stället för att som nu – ofta illa underbyggt – modulera upp- och nedstämdhet med farliga farmaka. Det är dags att sluta marginalisera barn- och ungdomspsykiatrin.

För många barn handlar det om att överhuvudtaget få kontakt med barn och ungdomspsykiatrin. Det handlar om resurser och kunskap i skolan, förskolan, men också om föräldrautbildningar.Personalen i förskololan ser tydligt om det är något som skulle behöva utredas hos ett barn. Men de kan inte göra något utan att föräldrarna ger sin tillåtellse och aktivt söker hjälp hos en förskolepsykolog. Och till denna kan det vara lång kö. När sedan förskolpsykologen har gjort sin utredning är det inte säkert att den leder till någon åtgärd, om man har tur så blir det en extra resurs på några timmar. Om denna resurs har specialkompetens är det riktig tur, ofta brukar resursen bestå av att man omfördelar några timmar hos befintlig personal. Dvs sällan någon med speiclakompentens eller specialpedagogutbildning.

När sedan barnet kommer in i skolans värld kan skolsköterska eller lärare remittera till till barnspsykiatrin, och en utredning kan göras. Men sedan är det upp till rektor att avgöra om det ska sättas in en extra resurs till barnet. Även här består den extra resursen ofta av en elevassistent eller några timmars omfördelning av befintlig personal.

Eftersom det är rektor som har det ekonommiska ansvaret för enheten, skolan, och allt måste ske inom ram, dvs det finns ingen särskild pott penmgar till barnen med särskilda behov är det sällan som extra resurs sätts in, även fast det finns ett dokumenterat behov.

Barnläkare berättade på en konferens om barn och unga med särskilda behov att de får övermedicinera barn med ADHD och liknande för att barnen ska klara av att vistas i skolan.

Jag har haft åtskilliga samtal med förldrar som är förtvilvlade för att deras barn inte får någon hjälp.

Jag berättar om hur det ser ut i Norrtälje kommun. Skolinskpektionen skriver i en rapport från en av skolorna i Norrtälje av intervju med lärare framkommer att det finns elever som har behov av särskilda stödinsatser, men specialpedagog finns inte och de elever som inte når målen har extra stöd av sin vanliga klasslärare i vissa ämnen. Men det finns ingen uppföljning av huruvida de stödinstatser skolan har leder till förbättrade resultat.

Reslutaten hos våra skolbarn i Norrälje kommun ligger i botten av landets kommuner. När det gäller att läsa vidare på högre utbildning efter gymnasiet ligger Norrtälje kommun långt under genomsnittet i landet och i länet.

Att höja resultaten i skolan är viktigt. Än viktigare är att varje ensild elev, att varje enskilt barn blir bemött utifrån sina specialla förutsättningar och utifrån sina behov.

Att ett barn redan i förskolan lär sig att det är annorlunda, att man blir sedd som en problemmakare. Att man ser och märker hur vuxna suckar, och de de andra barnen drar sig undan. Att dag efter dag vara den som förstör samlingen, som orsakar en massa oreda utan att förstå varför det blir tokigt, eller kanske förstå det men inte kunna göra något åt det, måste vara förödande för självbilden.
Att bära med sig en sådan ryggsäck redan vid skolstarten är inget våra barn skulle behöva.

Jag fick frågan om vad jag anser vara viktigast i poltiken.
Svaret är att ge barn med särskilda behov rätt stöd och hjälp. När man nu vet att det finns metoder som fungerar, när man vet vad man kan göra, så är det inte annat än ett svek av samhället att inte göra det.
Jag får ont i magen när läkare säger att de övermedicinerar vissa barn för att de ska klara av att gå till skolan eftersom det där inte finns resurser att möta dessa barn.