söndag 24 juli 2011

Svart söndag

Verkligheten är svår att ta in. Vi har hemma tittat på sändningarna från NRK, vi har pratat om det ofattbara och vi har varit ledsna. Idag började barnen fråga, vem var det som sköt, varför? Hur kunde han vara på två ställen samtidigt. Var det inga vakter som skyddade ungdomarna på Utøya. Hur många dog, hade inte dom vapen själva, kunde dom inte slagit ner honom. Varför gör man så?

Och när jag visar bilden på massmördaren säger ena sonen att han ser ju snäll ut. Ja det är det som är så hemskt, säger jag att i verkligheten kan man inte se vem som är dum eller snäll. Man kan inte veta vem som kommer att göra dumma saker.

Mannen var extremist, det verkar stå klart. Han hade en egen agenda. Han ville, vad det verkar skada landets fiender och i detta fallet såg han att Arbeiderpartiet och dess ungdomsförbund AUF, dvs de norska socialdemokraterna och det norska SSU var landets största fiender.


Det finns säger säpo i Sverige ett hundratal högerextrema människor med tillgång till vapen. Det är skrämmande. Det finns förgreningar mellan de högeretrema grupperna internationellt. Om man studerar dessa olika organisationer så blir man rädd, så mycket hat som sprids och så många vanföreställningar om hur världen är beskaffad. Dock är det inte dom jag är mest rädd för, utan det är vardagsrasisterna. De som säger, jag är inte rasist, men nu får det vara nog med...också kommer någon nationaletets namn och generaliseringar.

På det sena 80 talet och tidiga 90 talet var Svenskvitmaktrörelse akvit och synlig. Då var också antirastistiska engagemanget starkt. SSU skapade rör inte min kompiskampanjen och knappen med handen. Den som nu många andra kopierat med olika budskap.

Jag har lovat mig själv sedan den tiden att aldrig tiga när någon i min närhet säger rasistiska kommentarer. Det är jobbigt, det är lättare att stänga öronen och inte låtsas höra. Men jag gör inte det, och vi måste vara många som säger ifrån, i det lilla och i det stora.

Det är nog i början på 90 talet, jag åker mot t- centralen, jag är ensam blond och ung, i vagnen finns det både unga rakade män och många andra, det är fullt med klistermärken från vitmaktrörelsen. Jag börjar systematiskt skrapa bort märke efter märke. När jag sedan går av blir jag ikappsprungen av en man som med tårar i ögonen tackar mig för det jag gjorde.

I min lilla stad blev jag ett tag vid denna tid ofta förföljd när jag gick på stan av en bil med unga rakade män med kängor och uppkavlade jeans. Det hände att jag blev hotad av de samma när jag var ute på krogen med mina vänner. Men jag kände mig inte rädd, jag visste att vi var många som stod emot, jag behövde aldrig stå ensam mot dessa arga unga män.

Det jag vill säga med detta är att det kan ta emot att stå upp och säga ifrån, men som jag ser det har vi inget val. Det är vår skyldighet och plikt att ständigt värna om och försvara våra mänskliga värden och solidariteten människor emellan.

Inga kommentarer: