En svart fredag övergick till en ännu svartare lördag. Det som hänt i Norge är så fruktansvärt att det inte finns några ord. Dock är ord det enda vi har, vi som inte är nära. Nyheterna från NRK står på hela dagen. Jag har lyssnat på Uno Svenningssons under ytan gång på gång.
I tankarna är jag 17 år, jag är på SSU kurs på Bommersvik, jag är bland vänner, nyfunna vänner och gamla vänner. Full på koffein av för mycket kaffe och lite småkär, kär i någon person kanske, kär i Bommersvik, i politiken, i vår idé om ett solidariskt samhälle. Vi var delaktiga i något stort, något vackert. Vi visste att vi ville och skulle göra skillnad och på något sätt göra denna del av vår värld till en lite bättre värld.
Ungdomarna i norska AUF måste känt på detta sätt, så dyker en man upp, till synes en polis och börjar skjuta rakt mot dom. Detta går inte att ta in, jag ser bilderna på tv. Men förstår inte. Jag pratar med en vän som kunde varit där, men som befann sig på annan ort. Jag hör om hennes vänner som blivit skadade, om hennes oro för de som hon inte lyckats få tag på. Det går ändå inte att ta in.
Mannen som är anhållen är norsk, var aktiv i främingfientliga nätverk. Fienden är inte någon demon från annan dimension, religion, eller del av världen, fienden är mitt ibland oss. Fienden heter intolerans och hat. Frågan är hur vi nånsin kan möta detta. Hur vi kan förebygga sådana fruktansvärda handlingar. Våld kan inte bemötas med våld. Terror kan inte bemötas med terror. Hat kan inte bemötas med hat. Det leder bara till en ond spiral.
Vi måste ständigt värna om demokratin, om det öppna samhället vi har haft och vill fortsätta ha.
Vi måste ständigt på alla sätt motarbeta fördomar och oresonligt hat.
Idag sörjer jag, mina tankar är hos de unga i Norge som miste livet, hos deras anhöriga och vänner.
Vi tänder ljus, jag kramar barnen lite extra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar