söndag 24 juli 2011

Svart söndag

Verkligheten är svår att ta in. Vi har hemma tittat på sändningarna från NRK, vi har pratat om det ofattbara och vi har varit ledsna. Idag började barnen fråga, vem var det som sköt, varför? Hur kunde han vara på två ställen samtidigt. Var det inga vakter som skyddade ungdomarna på Utøya. Hur många dog, hade inte dom vapen själva, kunde dom inte slagit ner honom. Varför gör man så?

Och när jag visar bilden på massmördaren säger ena sonen att han ser ju snäll ut. Ja det är det som är så hemskt, säger jag att i verkligheten kan man inte se vem som är dum eller snäll. Man kan inte veta vem som kommer att göra dumma saker.

Mannen var extremist, det verkar stå klart. Han hade en egen agenda. Han ville, vad det verkar skada landets fiender och i detta fallet såg han att Arbeiderpartiet och dess ungdomsförbund AUF, dvs de norska socialdemokraterna och det norska SSU var landets största fiender.


Det finns säger säpo i Sverige ett hundratal högerextrema människor med tillgång till vapen. Det är skrämmande. Det finns förgreningar mellan de högeretrema grupperna internationellt. Om man studerar dessa olika organisationer så blir man rädd, så mycket hat som sprids och så många vanföreställningar om hur världen är beskaffad. Dock är det inte dom jag är mest rädd för, utan det är vardagsrasisterna. De som säger, jag är inte rasist, men nu får det vara nog med...också kommer någon nationaletets namn och generaliseringar.

På det sena 80 talet och tidiga 90 talet var Svenskvitmaktrörelse akvit och synlig. Då var också antirastistiska engagemanget starkt. SSU skapade rör inte min kompiskampanjen och knappen med handen. Den som nu många andra kopierat med olika budskap.

Jag har lovat mig själv sedan den tiden att aldrig tiga när någon i min närhet säger rasistiska kommentarer. Det är jobbigt, det är lättare att stänga öronen och inte låtsas höra. Men jag gör inte det, och vi måste vara många som säger ifrån, i det lilla och i det stora.

Det är nog i början på 90 talet, jag åker mot t- centralen, jag är ensam blond och ung, i vagnen finns det både unga rakade män och många andra, det är fullt med klistermärken från vitmaktrörelsen. Jag börjar systematiskt skrapa bort märke efter märke. När jag sedan går av blir jag ikappsprungen av en man som med tårar i ögonen tackar mig för det jag gjorde.

I min lilla stad blev jag ett tag vid denna tid ofta förföljd när jag gick på stan av en bil med unga rakade män med kängor och uppkavlade jeans. Det hände att jag blev hotad av de samma när jag var ute på krogen med mina vänner. Men jag kände mig inte rädd, jag visste att vi var många som stod emot, jag behövde aldrig stå ensam mot dessa arga unga män.

Det jag vill säga med detta är att det kan ta emot att stå upp och säga ifrån, men som jag ser det har vi inget val. Det är vår skyldighet och plikt att ständigt värna om och försvara våra mänskliga värden och solidariteten människor emellan.

lördag 23 juli 2011

Sorgens dag

En svart fredag övergick till en ännu svartare lördag. Det som hänt i Norge är så fruktansvärt att det inte finns några ord. Dock är ord det enda vi har, vi som inte är nära. Nyheterna från NRK står på hela dagen. Jag har lyssnat på Uno Svenningssons under ytan gång på gång.

I tankarna är jag 17 år, jag är på SSU kurs på Bommersvik, jag är bland vänner, nyfunna vänner och gamla vänner. Full på koffein av för mycket kaffe och lite småkär, kär i någon person kanske, kär i Bommersvik, i politiken, i vår idé om ett solidariskt samhälle. Vi var delaktiga i något stort, något vackert. Vi visste att vi ville och skulle göra skillnad och på något sätt göra denna del av vår värld till en lite bättre värld.

Ungdomarna i norska AUF måste känt på detta sätt, så dyker en man upp, till synes en polis och börjar skjuta rakt mot dom. Detta går inte att ta in, jag ser bilderna på tv. Men förstår inte. Jag pratar med en vän som kunde varit där, men som befann sig på annan ort. Jag hör om hennes vänner som blivit skadade, om hennes oro för de som hon inte lyckats få tag på. Det går ändå inte att ta in.

Mannen som är anhållen är norsk, var aktiv i främingfientliga nätverk. Fienden är inte någon demon från annan dimension, religion, eller del av världen, fienden är mitt ibland oss. Fienden heter intolerans och hat. Frågan är hur vi nånsin kan möta detta. Hur vi kan förebygga sådana fruktansvärda handlingar. Våld kan inte bemötas med våld. Terror kan inte bemötas med terror. Hat kan inte bemötas med hat. Det leder bara till en ond spiral.

Vi måste ständigt värna om demokratin, om det öppna samhället vi har haft och vill fortsätta ha.
Vi måste ständigt på alla sätt motarbeta fördomar och oresonligt hat.

Idag sörjer jag, mina tankar är hos de unga i Norge som miste livet, hos deras anhöriga och vänner.

Vi tänder ljus, jag kramar barnen lite extra.